Att vara pragmatisk är att vara jordnära, realistisk och funktionell. Ett sätt att arbeta vetenskapligt i skolan utifrån pragmatism är att försöka göra mer av det som visat sig fungera i praktiken på bred front, i miljöer som är likvärdiga den egna. Frågan man bör ställa sig i ett vetenskapligt utforskande av skolan är då inte “Vad fungerar?”, utan “Vad fungerar för vem, när, varför och hur?”. Att vara pragmatisk är alltså ett sätt att komma runt det faktum att det finns väldigt få universala sanningar i skolans värld. I stället för att söka efter Sanningen med stort S, så söker man efter fungerande arbetssätt för den egna praktiken. Man söker där det finns likheter av olika slag avseende förutsättningar, omständigheter, kultur och perspektiv. Man kan exempelvis bygga upp ett nätverk av likasinnade lärare, gärna på andra skolor i andra kommuner, och tillsammans pröva sig fram för att se vad som fungerar i praktiken, när, hur och varför.
Ett pragmatiskt arbetssätt har flera olika vetenskapliga namn utöver det uppenbara namnet “pragmatism” som härrör från William James, John Dewey och andra grundare av denna filosofiska inriktning. Ett mer nutida begrepp är “kritisk realism”, som betyder att vara kritisk till de intryck man vid första anblick kan få av saker och ting som studeras. Förhållningssättet kan användas för att få syn på dolda sociala mekanismer som styr människors tankar, känslor och beteenden, även då de själva inte är fullt medvetna om dem. Inom kritisk realism talas ofta om behovet av att öppna upp den ”svarta låda” som omgärdar och döljer många sociala fenomen. Det handlar om att försöka få syn på vad som sker på detaljerad nivå i det intrikata och mycket komplexa samspelet i vardagen mellan olika individer. Kritisk realism utgör ett mer pragmatiskt orienterat alternativ till enkäter, mätetal och annan statistisk uppföljning på mer övergripande nivåer.
