Jag har i 13 års tid ihop med allt fler människor snickrat på ett helt nytt sätt att samarbeta, kommunicera och lära sig digitalt i små och större grupper. Arbetssättet bygger på att några få ledare formulerar handlingsorienterade lärande uppdrag som många kollegor sedan utför och reflekterar skriftligt kring i digital form efteråt, utifrån vad de lärde sig. Reflektionerna samlas ihop och analyseras vetenskapligt med hjälp av textanalys som sedan alla får vara med och tolka. Just nu kallar vi samarbetsformen för ”värdeskapande vetenskapande”, eller VV-metoden, se videoserie här. Det är lite omständligt och svårt att uttala, men det får väl duga. Någon sa till oss att vi gör forskning folkligt, och det låter ju ändå behjärtansvärt.
Under hela den långa resan har vi försökt hitta fungerande sätt att beskriva med ord vad vi gör ihop. Trots att detta ordmässiga arbete går lite sisådär, så blir vi ändå varje år allt fler som vill delta. I år är vi runt 30 000 personer, och VV-arbetssättet blir alltmer populärt. Hittills har vi försökt förklara det vi gör tillsammans som ett nytt sätt att arbeta vetenskapligt. En ny vetenskaplig metod helt enkelt. Men denna semantik har sina brister. Alla tycker inte forskning är lika kul. Kanske är en metafor kring sport en bättre väg framåt? Det är vad en växande grupp sociologer gör som försöker förstå och sätta ord på vad miljontals människor gör tillsammans när de använder Facebook, Twitter, Wikipedia och andra sociala medier. Kanske vi skulle säga att vi uppfunnit en ny sorts ”sport” i stället? Låt mig först förklara lite bakgrund, sedan kommer vi till idén om att vi kanske uppfunnit en ny typ av ”sport” som allt fler människor inte verkar vilja sluta spela.
Vem bryr sig om vetenskaplighet, eller om korv för den delen?
För två år sen skrev jag en bok om det vi gör tillsammans med titeln ”Den vetenskapande läraren”. Boken hade lika gärna kunnat heta ”Den vetenskapande medarbetaren” eller ”Den vetenskapligt värdeskapande medarbetaren”. Huvudfokus är nämligen på människors systematiska lärande på arbetsplatsen i syfte att de ska bli bättre på att göra sitt jobb, att skapa värde för andra (alltså deras kunder, brukare m.fl). Dock är vetenskaplighet bara en aspekt av det som gör att deltagarna upplever det hela som synnerligen meningsfullt. Många av dem bryr sig faktiskt inte alls om vetenskaplighet, utan vill bara förstå sig själva, sina kollegor och dem de hjälper lite bättre i vardagen genom skriftlig reflektion enskilt och i grupp. Då kan de nämligen fatta klokare beslut och se klarare.
Ett språkligt fokus på vetenskaplighet har också en annan problematik. Många av dem som använder mer klassiska vetenskapliga metoder – såsom enkäter, intervjuer och observationer – upplever sig hotade av detta nya digitala arbetssätt. För några månader sedan fick jag rentav några av mina närmaste kollegor på Chalmers att bli ganska förargade. Det passar sig inte att utbilda folk utanför akademin i vetenskaplig metodik, om inte det sker inom ramen för Chalmers ordinarie forskarutbildning, visade det sig. På Chalmers skulle dock aldrig vår nya metodik för vetenskapligt lärande samarbete få vara med och ta plats, eftersom den involverar ett digitalt forskningsverktyg vi snickrat ihop utanför Chalmers och som Chalmers därmed inte äger. Vi kallar verktyget för ”vetenskaplig social media” i brist på andra mer etablerade begrepp. Klurigt klurigt detta. Hur beskriva så folk förstår? Är det kanske en omöjlig uppgift?
Jag har i många år gått runt och sagt att detta nya arbetssätt är svårt att beskriva och förstå enbart med ord. Att det måste upplevas känslomässigt. Först då förstår man med hela kroppen finessen med upplägget. Ungefär som att det inte går att beskriva hur korv smakar för en person som aldrig ätit korv. Men korvliknelsen fungerar halvdant får jag erkänna, både på dem som gillar korv och på andra. Men om nu korv inte fungerar som metafor, hur ska man beskriva detta nya sätt att samarbeta? Vad finns det för alternativ till att hänvisa till ett billigt livsmedel med skamfilat rykte?
Vår verklighetsuppfattning formas av digital media och kommunikation
I veckan fann jag ett helt nytt sätt att beskriva nya företeelser som involverar många människor som gör saker tillsammans i delvis digitala sammanhang. De två mediaprofessorerna Nick Couldry och Andreas Hepp skrev 2018 en bok om hur vår värld präglad av digital kommunikation och media ställer nya krav på begreppsbildning. Det behövs nya teoretiska och semantiska verktyg för att förstå och beskriva hur människor upplever och konstruerar sin verklighet tillsammans i en alltmer digital värld. Deras bok ”The mediated construction of reality” är ett försök att skriva en modern klassiker i stil med Berger och Luckmanns berömda bok från 1979 – ”The social construction of reality”. Den ursprungliga klassikern har idag cirka 75 000 citeringar, och beskriver hur människors vardag är socialt konstruerad. Couldry och Hepps moderna version handlar om att människors vardag är alltmer medialt konstruerad, eller kanske rentav socialt-medialt konstruerad. Vi lever allt större del av våra liv via digitala sociala medier. Redan efter fyra år har Couldry och Hepps bok fått nära 2000 citeringar, så det verkar som att de lyckats slå an en ny ton inom sociologin här.
Sex grundläggande pusselbitar i varje etablerat mänskligt samarbete
Basen i Couldry och Hepps moderna tolkning av vårt alltmer digitala samhälle utgörs av den berömda tysk-engelska sociologen Norbert Elias så kallade ”figurational sociology”, eller på svenska processociologi. Elias menade att individ och samhälle inte bör studeras separerat från varandra, utan snarare bör ses som ett kollektiv av individer som samarbetar tillsammans i meningsskapande processer. Ett sådant kollektivt samarbete kallade Elias för en ”figuration” (Couldry & Hepp, 2018, s.63-78). Varje stabilt etablerad figuration – ett kollektiv av människor som fortsätter samarbeta tillsammans över tid – kan studeras utifrån följande sju grundläggande perspektiv (min egen sammanfattning):
- Vad är det meningsfulla syftet? Vad gör sammanhanget meningsfullt för dem som deltar?
- Vilka rolluppsättningar används? Vilka individer ingår och vilka roller tar de i samarbetet?
- Vilka maktrelationer förekommer? Vem styr vem i samarbetet?
- Hur påverkas samarbetet av känslor? Vilka känslor förekommer som påverkar helheten?
- Vilket teknikstöd behövs? Vilka objekt och kanaler använder individerna i samarbetet?
- Hur kommunicerar de? Hur kommunicerar de med varandra rent praktiskt?
- Hur ser det ömsesidigt beroendet ut? Hur är individerna beroende av varann för att lyckas?
Fotboll som sociologiskt fenomen: syften, roller, makt, känslor, teknik, kommunikation, beroenden
Elias utpräglade processtänk har fått särskilt stor spridning inom sportforskningen (Dunning & Rojek, 1992). Hur ska vi förstå sportsliga sammanhang som ju präglas av maktrelationer, starka känslor och beteenden såväl som kunskap och lärande människor emellan? Jag har två fotbollstokiga pojkar hemma, och har även varit spelare och tränare själv i olika klubbar, så jag tänker direkt på fotboll. Syftena med fotboll är mångfacetterade – en del vill vinna, andra vill bara ha kul. Sporten har många olika roller – jag var ofta försvarsspelare men har på senare tid även varit domare. Maktrelationer finns det gott om – tränarna bestämmer en hel del och bland spelarna finns vanligtvis en informell hierarki. Att fotboll är känslomässigt kan väl inte undgå någon. Teknikstöd är vanligt förekommande i form av redskap, utrustning, verktyg och digitalt stöd, särskilt på elitnivå. Kommunikation sker hela tiden – både på träning (medelst genomgångar och höjda röster), på match (mest gap och kroppsspråk) och mellan träffarna (alltmer digitalt medierat nuförtiden). Det ömsesidiga beroendet är mycket starkt – endast genom att agera som ett lag kan spelarna lyckas med att göra mål och vinna sina matcher.
En kortfattad Elias-sociologisk förklaring på varför VV-metoden uppskattas av många
Det är ett empiriskt faktum att VV-metoden är en uppskattad ”sport” i praktiken. Antalet utövare växer varje år. De ”coacher” som ihop med oss i forskarteamet leder arbetet med att försöka förstå hur denna ”sport” kan ”spelas” blir ofta oerhört engagerade i ”spelet” och dess olika möjliga “spelupplägg” och ”regler”. Faktum är att det inte är ovanligt med utomstående betraktare som tycker att dessa ”coacher” är misstänkt engagerade. Vad är det egentligen som driver dem, ligger det en hund begraven här? Varför är den där ”sporten” så känslomässigt engagerande och meningsfull att ”spela”? Vad är egentligen syftet, och varför ska vi alla nu plötsligt bli vetenskapliga på ett digitalt sätt?
Jag tror att det stora engagemang vi ses för VV-metoden bara fullt ut kan förstås av dem som är med och ”spelar” med i ”spelet”. Det går inte att förstå fotboll genom att läsa en bok. Man måste vara med på plan, passa runt bollen, få uppleva lagandan, få vinna eller förlora ”på riktigt”, alternativt få stå på läktaren och uppleva känslan när favoritlaget gör mål. Jag ser en sak tydligt hos de praktiker jag samarbetar nära med, och som arbetar vetenskapligt via VV-metoden. De upplever en särskilt djup känsla av meningsfullhet i detta arbete. Jag tror det handlar om att de upplever att de når sina mål på ett särskilt kraftfullt sätt. Varför skulle de annars fortsätta agera så engagerat, år ut och år in? Dem vi talar om här är några av de mest plikttrogna ledarna jag mött i mitt arbetsliv. Och vi får allt fler rapporter om hur mycket bättre många deltagare i våra olika projekt förstår sina medarbetare, hur mycket tydligare de ser vad som behöver göras i organisationen, hur de lär sig mer på djupet om vad som fungerar och inte fungerar, och inte minst – varför olika åtgärder och aktiviteter de prövar i utvecklingsarbetet får olika effekter i verksamheten och för kunder / brukare / elever / andra. Allt man prövar fungerar inte, långt därifrån, men det verkar finnas en särskild glädje i att kunna få riktigt bra syn på hur bra (eller dåligt) olika aktiviteter fungerar i praktiken bland medarbetarna.
Vem vill syssla med en tråkig ”sport” som sällan låter oss nå våra mål, få ”göra mål”?
Precis som i fotboll är det nog så att om man inte då och då får göra några vackra mål, eller får vinna några riktigt sköna matcher, eller på annat sätt upplever den där djupt känslomässiga lyckan av samhörighet i att tillsammans nå (eller göra) sina mål, ja då tröttnar man nog till slut på att spela fotboll. Så för varje år som VV-metoden växer och fortsätter tillämpas allt bredare så blir jag alltmer övertygad om att det vi här har är en ny och fungerande sorts ”sport” som bjuder på en djup känsla av meningsfullhet hos utövarna. Vår forskning fortsätter, och mitt personliga mål är att varje år försöka förstå alltmer av de syften, roller, maktrelationer, känslor, teknikstöd, interaktioner och beroenden som denna ”sport” kan innebära. En sak har jag lärt mig. Det finns väldigt många olika sätt att spela fotboll på när det kommer till VV-metoden. Här kan du exempelvis läsa om tretton olika sätt att komma igång med spelet.
Grejen för oss i forskargruppen är inte att sitta och sy fotbollar för hand
Man måste förundras över hantverket som ligger bakom en väl ihopsydd och välbalanserad fotboll, bestående av 20 hexagoner och 12 pentagoner. Utan fotbollar blir det inget spel på plan, så alla som spelar är beroende av att någon tar sig tid att sy ihop den där läderbollen på ett bra sätt. När det kommer till VV-metoden så har det alltid varit en grundförutsättning att vi har ett digitalt IT-stöd som skyfflar reflektioner och kommentarer fram och tillbaka mellan ”spelarna” på ett effektivt, lättanvänt, stabilt och buggfritt sätt, och som möjliggör textanalys i efterhand. Detta verktyg har vi kommit att kalla för Loopme (se www.loopme.se). Vi är några få personer som ägnar dagarna åt att sy ihop den här rätt så centrala ”fotbollen” i VV-samarbetet. Jag får ibland höra att det nog är för att sälja ”fotbollar” som vi ägnar oss åt att utveckla ”spelet” där vår nya typ av ”boll” används. Det är en förvisso förståelig men i längden rätt så tröttsam feltolkning.
Idag tillverkas de flesta fotbollar i Pakistan. Jag är rätt övertygad om att VV-metodens ”fotbollar” kommer tillverkas lite varstans i världen om VV-samarbetet får internationell spridning och uppskattning. Och det är väl jättebra. Vi gör vad vi kan för att sprida kunskapen om hur ”fotbollen” behöver vara ihopsydd för att möjliggöra bra “spel”. Vi skriver varje år fler artiklar och gör fler videos som beskriver varenda en av de 20 hexagonerna och 12 pentagonerna som krävs, för alla dem som är intresserade. Tills dess att vi kanske blir fler som syr ihop bollar så behöver någon nu ändå sätta sig och sy ihop i varje fall en första sorts boll inför de träningar och matcher vi vill genomföra tillsammans. Detta är ett hantverk vi har tagit på oss, och som vi ser som en samhällelig uppgift. De ”spelare” som köper ”bollar” av oss är då med och finansierar våra sömmares löner, som dock i detta fall har titeln ”programmerare”. Det är nu tur att vi kan avlöna dem, och vi är tacksamma för alla som är med och köper bollar, men egentligen är sådan ”sömnad” en rätt ointressant detalj i sammanhanget. Det är ju den nya roliga och meningsfulla ”sport” vi här uppfinner och spelar tillsammans som är grejen med alltihop, inte att vi i två små kontorsrum har inhyst en liten ”bolltillverkning” av en ny typ av digitalt forskningsverktyg.
Referenser
Couldry, N., & Hepp, A. (2018). The mediated construction of reality. John Wiley & Sons.
Dunning, E., & Rojek, C. (1992). Sport and leisure in the civilizing process. Springer.
