Något som utmärker ett vetenskapligt arbetssätt är att man inte på förhand har bestämt sig för vad som fungerar (eller inte). I stället utformar man noggrant en hypotes om hur det skulle kunna förhålla sig, som man sedan prövar i praktiken.
Här är det dock lätt att hamna i fällan att önska sig att det ska fungera, så att man blir blind för att utfallet kanke inte alltid är så lyckat som man hade hoppats. En viktig del av ett hypotesprövande arbetssätt är därför att bibehålla ett kritiskt förhållningssätt. Helst vill man dokumentera utfallet så noggrant att de data man samlar in kan ge en krass, ibland rent matematisk, bild av hur det man prövade faktiskt fungerade i praktiken.
I skolan är det ont om matematiska sanningar kring pedagogiska arbetssätt. Därför kan det vara svårt att arbeta hypotesprövande i praktiken. Dock bör man alltid se idéer och rekommendationer om pedagogiska arbetssätt som hypoteser att pröva i den egna undervisningen. Bara för att något fungerade i Finland, Singapore, Kanada eller Skottland så betyder det inte att det kommer fungera i det egna klassrummet. Inte heller att en pedagogisk idé fungerade i klassrummet vägg i vägg är någon garanti för att det fungerar i det egna klassrum. Man kan inte ens vara säker på att något som fungerade förra året kommer fungera i samma klassrum med samma klass även i år.
