Tolv matematik- och NO-lärare från en och samma kommun deltog 2018-20 i ett utvecklingsprojekt kring programmering i grundskolan. Lektioner skulle analyseras genom ”lesson study”, en japansk forskningsmetod för lärarledd skolutveckling där flera lärare tillsammans utformar, genomför, observerar och analyserar en lektion. Kommunens utvecklingsledare ville då gå ett steg längre. Kunde värdeskapande vetenskapande vara en effektivare metod för att studera vad elever lär sig av programmering?
Åtta olika uppdrag för lärare skapades där lärare skulle undervisa utifrån åtta olika programmeringsmetoder, exempelvis analog, textbaserad och blockbaserad programmering. Taggar skapades som fångade specifika förmågor som ”Elever ger stegvisa instruktioner” och ”Elever testar och felsöker”. Även mer generella effekter fångades via taggar som ”Elever är mer aktiva” och ”Pojkar och flickor är lika aktiva”. Efter en lyckad testperiod utvidgades året därpå antalet deltagande lärare till 48. Totalt dokumenterades 116 genomförda lektioner.
Studien resulterade i detaljerad statistik över vilka metoder som gav vilka effekter. Detta är ett välkommet bidrag till didaktisk utveckling av programmeringsundervisning. Många olika effekter kunde påvisas och kopplas till olika didaktiska metoder. Lärarnas reflektioner gav också ledtrådar kring hur och varför olika effekter uppstod.
Studien
är den första som bygger på värdeskapande vetenskapande och som genomförts relativt
självständigt av skolpersonal. Därmed är studien ett konkret exempel på att metoden
kan användas av lärare själva för att producera forskning som är både metodmässigt
rigorös och praktiskt relevant. Studien är publicerad i Skolportens artikelserie
Leda & Lära.[1]
I ett försök att jämföra värdeskapande
vetenskapande-studien med övriga ”lesson study”-baserade studier i projektet, ansåg
författaren att de viktigaste skillnaderna var en enklare och mer fokuserad datainsamling,
samt en kraftfullare och mer tidseffektiv dataanalys.
[1] Se Viebke (2020).
