En forskarutbildning för alla i skola och förskola

0
1178

Vem äger egentligen ordet “forskarutbildning”? Vad kostar svensk forskarutbildning per år? Vad utmärker den nya version av forskarutbildning vi nu har utformat och dragit igång, jämfört med en mer traditionell doktorandresa? Och vilka var med vid första träffen på vår forskarutbildning för praktiker i skola och förskola? Det är några av frågorna som behandlas i denna text.

Efter många års arbete med vetenskapande skolor har vi landat i ett rätt stort antal olika sätt att stödja praktiker i skola och förskola som vill arbeta mer systematiskt med utvecklings-, kvalitets- och analysarbete. Det har blivit böcker, rapporter, handledningsmaterial, instruktionsvideos, inspirationswebbinarier, forskningsverktyg, mallar, bokcirklar, diskussionsgrupper och mycket annat. Men ändå saknades något. Ingenstans kunde vi få ihop allt detta material till en helhet. Det var hela tiden upp till var och en som ville arbeta vetenskapligt på sin skola att själv samla ihop alla delar och försöka sätta ihop det till en helhet. Till slut kom vi på vad som saknades. En forskarutbildning.

Går det att sänka tröskeln för forskarutbildning?

Nu finns det ju redan forskarutbildningar, så vad är nytt här? Högskolor och universitet tar varje år in rätt så många nya doktorander. Men att doktorera är för de allra flesta ett enormt steg att ta. En traditionell forskarutbildning innebär ett rejält karriärbyte och en femårig investering av hela ens yrkesmässiga uppenbarelse. Nästan alla praktiker vi träffade och samarbetade med till vardags såg steget mot en doktorandtjänst som helt otänkbart. Det verkade behövas något annat för att lyfta den vetenskapliga förmågan hos alla dessa drivna personer i skolan vi löpande träffade. Vi kunde se några gemensamma faktorer. De hade höga ambitioner i utvecklingsarbetet, de ville uppnå en hög analysförmåga givet den tid de hade till förfogande, och de var beredda att investera en hel del tid för att lära sig nya vetenskapliga arbetssätt och perspektiv. Fanns det månne ett sätt att sänka tröskeln för dessa individer att arbeta mer vetenskapligt?

Några olika pusselbitar provades ut

Idén om en forskarutbildning för praktiker föddes redan för 1,5 år sedan. I samband med Chalmers FoU-program “Vetenskaplig skola – på riktigt” (läs mer om det här) så lyfte utvecklingschefen i Hässleholm – Pelle Holmén – idén om att erbjuda en utbildning för alla dem som försöker leda vetenskapligt arbete på sin skola eller förskola. Pelle hade själv arbetat med en liknande fortbildning för processledare under några år. Det kunde handla om förstelärare, utvecklingsledare, rektorer eller specialpedagoger med särskilt ansvar och/eller intresse för utvecklingsarbete. Vi insåg ganska snabbt att Pelles behovsanalys var rätt. Men hur göra rent praktiskt? En traditionell doktorandresa var ju inget alternativ. Vi började experimentera. Ett 15-tal personer deltog i en bokcirkel under vintern 2021-22. Det visade sig vara ett format som har både för- och nackdelar. Ett 80-tal personer deltog också under våren 2022 i en processledarutbildning i Åstorp. Här fick vi tid att pröva olika grepp. Vi tog också fram ett genomarbetat föreläsningsmaterial. Det blev till en videoserie i fyra delar på totalt 90 minuter. Denna videoserie återfinns nu på VBES-hemsidan, se här.

Inbjudan till en lite annorlunda forskarutbildning

Till slut kände vi oss redo att bjuda in till en ettårig forskarutbildning för praktiker, se inbjudan på länk här. Under våren 2022 spred vi information om utbildningen i olika sammanhang där vi träffade praktiker. Responsen blev övervägande mycket positiv, både på själva företeelsen och på formatet. En ny och enklare typ av forskarutbildning anpassad för praktikers vardag i skola och förskola verkade falla väldigt många i smaken. Jämfört med traditionell forskarutbildning blev det några avgörande skillnader. Den viktigaste är metodmässig. I denna forskarutbildning lär deltagarna sig endast en enda metod: Värdeskapande Vetenskapande, eller VV-metoden som den alltmer börjar kallas i vardagliga dialoger. Som alla metoder har den för- och nackdelar. Den viktigaste fördelen skriver jag om i min metodbok från 2021, och det är att metoden fungerar väl i skolan när det kommer till att engagera många lärare. Så här skrev jag i boken:

“Vi tror att detta kan vara en av de första vetenskapliga metoder som fungerar väl i praktiken och för all personal i skolor och förskolor. Kanske går vi rentav från noll till en metod som låter alla lärare bli delaktiga i vetenskapandet? Så att vi får mer forskning i skolan, inte bara forskning om skolan.”

“Den vetenskapande läraren”, sid 15

Stort fokus på att överbrygga teori och praktik

En annan skillnad är tidsmässig. De sex halvdagsträffarna syftar till att facilitera deltagarnas lärande så att de på egen hand kan inleda vetenskapligt arbete på sin arbetsplats. Detta innebär en rätt stor tyngdpunkt på praktiskt lärande mellan träffarna, där fokus är på teori och metod. Detta verkar passa många av de intresserade deltagarna, som ofta är fullt sysselsatta med att försöka bedriva praktiskt arbete kring just systematisk skolutveckling. Att addera sex halvdagsträffar på ett år utöver vad de redan gör verkar vara fullt möjligt. På vår första träff presenterades upplägget med följande bild:

Digitalt metodstöd som viktig del av utbildningen

Vi valde också att sätta större fokus på vårt digitala forskningsverktyg LoopMe än vad en traditionell forskarutbildning skulle ge utrymme för. Enstaka forskarkollegor har undrat om vi lagt ner allt detta metodutvecklingsarbete under 10 års tid bara för att försöka få fler att använda LoopMe. Ungefär som att LoopMe skulle vara vårt mål och att vetenskaplig skola blott är ett medel. I själva verket är det precis tvärt om. Ett IT-stöd som LoopMe har visat sig vara ett avgörande medel i det övergripande målet att få fler skolor och förskolor att arbeta vetenskapligt i sitt utvecklings- och kvalitetsarbete. Därför ges denna forskarutbildning också formellt via LoopMe-organisationen, inte via en högskola. Det går inte att stärka analysförmågan utan hög kvalitet på insamlad data, och då krävs digitalt stöd anpassat för vetenskaplig analys. Hela resan med vetenskapande skola och förskola började faktiskt som en djup frustration i forskarteamet över skolors bristande utvecklingsförmåga, läs mer på exemplet på sida 126-128 i boken “Den vetenskapande läraren”.

Artikelförfattande som ett frivilligt moment

Precis som vid annan forskarutbildning kan deltagarna här få möjlighet och stöd i att skriva en forskningsartikel, eller “utvecklingsartikel” som det ibland kallas när praktiker skriver om sin forskning, läs mer här. Inte som ett obligatoriskt moment, utan mer som en möjlighet för dem som vill försöka sig på en vetenskaplig publicering. På vår första träff i forskarutbildningen förra veckan fick de 15 första deltagarna spåna på olika forskningsfrågor. Det var en bred samling forskningsfrågor som togs upp, exempelvis:

* Hur kan vi utveckla elevernas mod?

* Vad krävs för att en organisation ska bli en lärande organisation?

* Hur kan vi skapa individer som engagerar sig i samhället och demokratin?

* Hur kan it-stöd användas vid bedömning?

Några avslutande reflektioner efter en succéartad kursstart

Nu har vi till slut fått igång vår första ettåriga forskarutbildning. Intresset var stort, och våra tio tänkta platser räckte inte alls till. Trots att deltagarna varken får högskolepoäng, doktorsexamen, studiemedel eller hatt. Femton förväntansfulla deltagare från runt om i hela södra Sverige har nu fått sina första läxor inom vetenskapligt arbete, att levereras inom 6 veckor. Deltagarna arbetar till vardags i förskolan (4 st), grundskolan (5 st), på gymnasiet (3 st), vuxenutbildning (1 st) och på universitetsnivå (1 st). Intresset för vetenskaplig utbildning sträcker sig alltså långt bortom “skola”. Alla former av utbildning verkar kunna vinna på ett mer strukturerat utvecklings-, kvalitets- och analysarbete kring undervisningen.

Vem äger ordet “forskarutbildning”?

De enda som verkar tycka detta var en halvdan idé är några få representanter för vad vi kanske kan kalla för “akademiska etablissemanget”. Jag har fått höra att en forskarutbildning som inte leder till doktorsexamen nog är en suspekt företeelse, att användande av ordet “forskarutbildning” nog är reserverat för högskolor, och att jag som delvis Chalmersanställd inte borde ägna mig åt alternativ forskarutbildning i privat regi. Jag ser det som tydliga tecken på att vi är helt rätt ute här. Det är nog på tiden att vi försöker riva upp högskolans monopol på osannolikt dyra forskarutbildningar en aning. En 4-5 års doktorandresa kostar samhället uppskattningsvis runt 5 miljoner kronor. Samhället lägger faktiskt 13 miljarder varje år på forskarutbildning i högskolans regi (se här). Vår version kostar 5000 spänn per deltagare. Det är rentav billigare än publiceringsavgiften för en “utvecklingsartikel”. I ett bokkapitel från 2020 kallar jag VV-metoden för “disruptiv”, läs mer här. Etablissemangets reaktioner ser jag här främst som ytterligare ett tecken på att det nog kan stämma att VV-metoden är disruptiv. Disruptiva företeelser kännetecknas ju av drastiska effektivitetsvinster. Det kan ibland framstå som hotfullt bland etablerade aktörer. Men varje part som lägger 13 miljarder på en företeelse torde löpande behöva fundera på om det finns alternativa former som i vissa specifika fall kan vara resurseffektivare.

Vetenskaplig utbildning – på riktigt och för alla

Att leta efter effektivitetsvinster i forskarsverige är nu ändå en bisak i sammanhanget. Huvudfrågan här är ju en helt annan. I Sverige har vi sedan 2010 infört lagkrav på att arbeta vetenskapligt i skolan. Det verkar rimligt, särskilt om man betraktar alternativet – att arbeta ovetenskapligt. Frågan nästan alla i skolan ställer sig är dock hur det ska gå till rent praktiskt att följa denna nya lag. De flesta skolor verkar också misslyckas, se här. Vi har i vår metodforskning under en 10-årsperiod med stor möda utvecklat en metodik för hur lärare kan bepröva sin erfarenhet vetenskapligt, så där på riktigt, där alla medarbetare på en skola är involverade i något som känns både meningsfullt och vetenskapligt på en och samma gång. Vi har anledning att tro att vi därmed gick från noll till en metodik som faktiskt fungerar väl för alla på en arbetsplats. En ettårig forskarutbildning för praktiker är ett av de sista stegen i arbetet med att göra det möjligt för fler att dra fördel av denna lyckade forskningsresa. Höstens utbildning är nu fullbokad, men efter nyår kör vi en ny omgång. De tio (till femton) platserna kommer gå åt snabbt, så anmäl ditt intresse redan nu om du tycker detta verkar vara något för dig.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here