Introduktion till vår bok

Det sägs att chefen för USAs patentverk, Charles H. Duell, år 1899 lämnade in sin avskedsansökan med motiveringen:[1]

”Allt som kan uppfinnas är nu uppfunnet och därför är det lika bra att lägga ner patentverket”

Så här i efterhand kan vi skratta åt tanken att världen skulle ha varit färdigutvecklad för över 120 år sedan. Vi kan också begrunda den svindlande samhällsutveckling som de kommande 120 åren förmodligen kommer bjuda på. Det mesta talar för att världen är lika lite färdigutvecklad idag som den var 1899. Ändå finns det många människor som verkar tycka att skolan är färdigutvecklad, eller i alla fall, att skolutveckling inte är så viktigt. Kanske för att de tycker sig redan ha hittat tillräckligt bra sätt att arbeta på. Eller kanske för att de av olika skäl inte känner att de hinner eller orkar med att utveckla sig mer i sin yrkesroll just nu.

Men tänk om det finns nya sätt att utbilda som väntar på att upptäckas, och som får fler barn och elever att lära sig mer i skola och förskola? Nya sätt som får lärandet att fördjupas så till den grad att hela klasser av barn och unga kastas in i ett mångårigt, självreglerat och meningsfullt lärande av både faktakunskaper och förmågor? Och tänk om nya sätt att utbilda också kan vara mer engagerande för både barn, elever och lärare? Utan att kompromissa med kunskap. Och även kan göra barn och elever mindre benägna att starta bråk? Så att den tid många lärare idag lägger på konflikthantering och efterföljande dialog med vårdnadshavare istället kan läggas på kvalitetstid tillsammans med barn och elever?

Till er som tror att en sådan tanke är överoptimistisk, ja kanske orealistisk: ni kan nu sluta läsa denna bok. Jag är ledsen, men boken ni håller i är tyvärr inte skriven för er. Boken är istället skriven för er som tror att utbildning om 120 år kan komma att fungera väsentligt bättre än idag. Att lärares uppfinningsrikedom och prövande av nya idéer är viktiga och ännu outtömda källor till vetenskaplig skolutveckling.

Vetenskapande handlar i grunden om att leta efter nya företeelser, tankesätt och metoder som fungerar bättre än dem vi tillämpar idag. Det var precis så vi människor gjorde avgörande framsteg på områden som elektricitet, röntgenstrålning, antibiotika, hållbarhet, jämställdhet, normkritik, design, kognitiv terapi, med mera. Vetenskaplighet har under sin ganska exakt 400 år långa historia[2] visat sig vara den kraftfullaste metodik mänskligheten använt sig av i sin strävan att utveckla vår värld.

Därför är det synd att en del ifrågasätter varför skolan ska lägga tid på att arbeta mer vetenskapligt.[3] I denna bok väljer vi att tolka det som att det beror på metodförvirring. Att skeptiker helt enkelt inte vet hur de ska göra, rent praktiskt i vardagen, för att arbeta mer vetenskapligt. Och att de därför ställer sig kritiska till hela idén om vetenskaplig skola.

Vad kan då passa bättre än en bok som i detalj beskriver ett konkret sätt för skolor och förskolor att arbeta vetenskapligt? Och att just detta sätt har visat sig fungera ”gôr-bra”, som vi säger i Göteborg. Vi som arbetat fram denna metod har valt att kalla den för värdeskapande vetenskapande. Den bygger på tre enkla steg:

1. Lärare eller annan forskningsledare på skolan/förskolan väljer ut ett tema för utvecklingsarbetet och formulerar en uppsättning handlingsorienterade uppdrag de tror kan skapa värde för barn/elever.
2. Många lärare prövar uppdragen med sina barn/elever, och reflekterar sedan skriftligt och individuellt på djupet via fritext och flervalsfrågor kring utfall de sett. Lärarna får skriftlig feedback från forskningsledaren.
3. Forskningsledaren sammanställer ett analysmaterial som sedan analyseras av alla lärare. Uppdragen revideras och processen börjar om.

Vi tror detta kan vara en av de första vetenskapliga metoder som fungerar väl i praktiken och för all personal i skolor och förskolor. Kanske går vi rentav från noll till en metod som låter alla lärare bli delaktiga i vetenskapandet? Så att vi får mer forskning i skolan, inte bara forskning om skolan.

Om det är den första metoden eller ej som fungerar för alla är dock inte en viktig fråga. Precis som med patent så är inte huvudsaken vem som kom på något användbart, hur nytt det var, eller när det skedde, utan snarare att detta något kommer till allmänhetetens kännedom och breda användning. Det är därför patentverk finns. Och precis som att ett patent främst är ett skriftligt nedtecknande av en fiffig idé så att andra ska kunna förstå och använda den, så behöver en potentiellt ny och användbar metod skrivas ner. Det var därför denna bok kom till. Syftet är helt enkelt att beskriva och sprida en ny vetenskaplig kombinationsmetod, byggd på både etablerade och nya pusselbitar, som vi menar kan bidra till bättre utbildning.

[1] Citatet är en faktoid byggd på ett skämt från 1899, och används flitigt bland innovationsförespråkare för att locka fram ett skratt, läs mer i Sass (1989).

[2] Startpunkten för modern vetenskap anses ofta vara Novum Organum av Bacon (1620).

[3] Se genomgång kring lärares attityder till vetenskaplighet av Kroksmark (2010). Se även uppföljning av Utbildningsutskottet (2016, s.72) som visar att en del lektorer har svårt att få gehör för vetenskapande bland sina kollegor.