Datainsamling och dataanalys utgör kärnan av vetenskapligt arbete, och går inte att välja bort om man vill göra minsta anspråk på att vara vetenskaplig. Strukturerad datainsamling handlar om att dokumentera insikter, vilket tar tid. Med dagens redan stora dokumentationsbörda är det därför många lärare som betraktar lärares vetenskapande med skeptiska ögon. Hinner vi verkligen med ytterligare dokumentation? Ja, det är vi nog så tvungna att göra. Men det behöver inte heller vara ett så stort problem om vi kan hitta bra sätt att samla in data på tidseffektiva sätt som fungerar i lärares vardag. Denna bok beskriver ett sådant sätt.
Data samlas alltid in för att sedan kunna analyseras. En bra analys är bara möjlig om även datainsamlingen har gjorts på ett bra sätt. Syftet med analysen är att vinna nya insikter om vilka mekanismer som ligger bakom bra undervisning i olika situationer. Då kan man göra mer av sådant som fungerar väl i varje given situation, och mindre av sådant som fungerar dåligt. Lärare som är medvetna om vilka mekanismer som fungerar väl i vilka situationer lyckas bättre i sitt yrke.
Trots att datainsamling utgör innersta kärnan av lärares vetenskapande, så är det den aktivitet som fungerar allra sämst idag i skolans vetenskapande. I en detaljerad genomgång av olika initiativ runt om i Sverige konstaterar Lena M. Olsson (2018, s.78, 117 och 119) krasst:
“Det finns inga tecken på att det inom ramen för modellerna [för samverkan mellan forskare och praktiker] sker en mer systematisk sammanställning och analys av lärares dokumenterade erfarenheter kring hur förändrade arbetssätt påverkar elevernas lärande. (…) Systematisk dokumentation av lärares erfarenheter som grundas i utvärderingsmetoder saknas oftast i skol- och kompetensutvecklingsinsatser. (…) Utan dokumentation som grund blir det svårt för den enskilda läraren att jämföra sina iakttagelser från olika tillfällen och se mönster i hur undervisningen förändrats.”
Även internationellt är datainsamling en av de viktigaste bristerna inom skolutveckling. Bryk m fl (2018, sid 124-125) på Carnegiestiftelsen för skolförbättring i USA konstaterar att skolan behöver lära sig från sjukvården:
“Man kan inte förbättra i stor skala det man inte kan mäta. (…) För både lärare och elever är tid en högst begränsad resurs. (…) Mätningar som ska ge underlag för förbättringsarbetet måste vävas in i det vardagliga pedagogiska arbetet. (…) Avsaknaden av praktiska mätmetoder är en av de viktigaste skillnaderna mellan skolan och sjukvården.”
Det är nog inte realistiskt att tro att vi ska få
bättre skola om vi inte också ägnar oss åt att strukturerat mäta effekter av
olika insatser. För att sådan mätning ska kunna vävas in i skolvardagen så
krävs att varje mättillfälle tar runt tre minuter eller mindre [1].
Längre fram i boken kommer vi visa hur det kan låta sig göras.
[1] Bryk m fl (2018, s.130) beskriver sina erfarenheter av att utforma en praktisk mätmetod.