Jag önskar ibland att jag inte jobbade som utbildningsforskare, utan i stället var skolpolitiker. Så mycket enklare livet hade varit. Då kunde jag leta upp valfritt knippe forskningsstudier som passade med min ideologi och/eller mina egna personliga övertygelser, och upphöja detta till universalsanning. Kanske hjärnforskning, det låter ju trovärdigt. Eller varför inte nån samling enkätstudier från USA? Och så tog jag fram det magiska ordet “evidens”, och pläderade passionerat för evidensbaserad skola. Sen om jag en dag fick makten över just skolan så kunde jag trycka ner min egenhändigt utvalda pedagogiska idé baserad på “evidens” på hundratusentals medarbetare i skolan. Eftersom någon “evidens” som alla är överens om i skolans värld aldrig har utkristalliserat sig, och sannolikt aldrig kommer komma, så skulle min sanning aldrig kollidera med någon annan vedertagen “evidens”. Så jag skulle komma undan med det hela, och kunna njuta av livet och makten och hela härligheten.
Från politisk ideologi till vetenskaplig “evidens”
Ni kanske tycker denna inledning låter elakt raljerande. Men dessvärre är detta vad som sker i skolan hela tiden, och har skett i decennier, kanske ännu längre. Enkla sanningar som passar med en politisk ideologi upphöjs till “evidens” genom hänvisning till handplockade forskningsstudier. Om man ens bemödar sig att leta upp en endaste forskningsstudie som indikerar att det man hävdar skulle fungera.
Varför ens göra så här? Jo, förmodligen för att politik tyvärr inte alltid handlar så mycket om att lösa verkliga problem som att försöka skapa bilden av ett “pseudoproblem” som man sedan enkelt kan visa handlingskraft kring att “lösa”. Om detta skriver utbildningshistorikern Magnus Hultén i sin senaste bok “Striden om den goda skolan” (se sid 221).
Ett numera klassiskt exempel
Det klassiska exemplet är ju Jan Björklunds mångåriga skolpolitiska “gärning”. Många andra har beskrivit Björklunds populistiska metoder när det gäller att ignorera eller kanske snarare smutskasta utbildningsforskare som nån sorts “fake news”-producenter, och att i stället välja ut enstaka (oftast hjärn-)forskare som säger något som stämmer med den egna övertygelsen eller det egenhändigt definierade pseudoproblemet. Så det ska jag inte repetera här. Men som exempel på vad denna text handlar om kan det nog inte bli bättre. Björklunds skolpolitiska ideologi har haft en oerhört stor påverkan på hur dagens skola ser ut. Han har verkligen lyckats. Men har skolan lyckats?
Evidensknarkare: Att plocka ut och blåsa upp enstaka forskningsstudier
Istället för att skriva ännu en utläggning om Björklunds skola så skulle jag här vilja sätta en förtydligande etikett på företeelsen som sådan: “evidensknarkande”. Det handlar om att handplocka enstaka studier / forskningsresultat och blåsa upp dem som en överfull väderballong som sedan hissas till skyarna. Att slänga sig med ordet “evidens” på detta oansvariga sätt kan närmast liknas vid narkotika – det fungerar fint på samhällets centrala nervsystem i form av dagstidningars debattsidor med deras oinsatta redaktörer, och på andra lika oinsatta politiker på samhällets alla nivåer som sedan läser opinionsbildande texter, tror på vad de läser och fattar beslut därefter.
Det är också starkt beroendeframkallande. Många evidensknarkare kan helt enkelt inte låta bli att skriva en debattartikel till, och en till, och en till. Med små variationer i budskap och val av “evidens”. Människor med inflytande och makt går ju på tricket, varje gång. Och man boostar sin politiska karriär fint. Det är kanske rentav så här en utbildningsministerkarriär bäst grundläggs.
En skadlig drog för samhälle och skola
Precis som narkotika så är evidensknarkande också synnerligen skadligt för samhället generellt, och för skolan och dess personal i synnerhet. En förstörd skoldebatt skapar en missvisande bild av kris, och försvårar rekrytering av lärare i alla led, både till lärarutbildning och för skolor som söker personal. Den snedvrider också det så viktiga fortbildnings- och skolutvecklingsområdet, genom att skapa en systematisk fördel för de snäva perspektiv som stämmer med de just nu rådande skolpolitiska pseudoproblem man talar om på nationell nivå. Balansen rubbas helt enkelt.
Nästa evidensknarkare, och nästa, och nästa
Dock har Björklund nu inte längre samma inflytande över svensk skola. Kan man då pusta ut? Nej, det kommer hela tiden nya evidensknarkare. Senast ut i raden är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa, som slänger sig med evidensbegreppet som om han hade självaste Magnus Levinsson (forskar bl a på begreppet “evidens” i skolan) som handledare / partikamrat. Dousa går möjligen ett steg längre in i evidensknarkträsket. Han utnämner nämligen alla andra perspektiv än hans egna snävt valda “sanning” till “kvacksalveri”. Som vanligt är det “flumpedagogik” som är den värsta sortens kvacksalveri. Dousa följer därmed en flera decennier lång Björklundsk tradition av att dela upp skolans praktik i traditionell kontra progressiv pedagogik och därefter utse en vinnare – katederundervisning. Jag spår Dousa en lysande framtid som skolpolitiker. Strategin ligger mycket väl i linje med beprövad erfarenhet, att polarisering boostar en skolpolitikers karriär. Kanske finns det rentav forskning som visar på att det fungerar.
Ingen vill väl vara emot kunskap?
Denna fördummande tradition att föra skoldebatt har dokumenterats i synnerligen hög detaljnivå av utbildningshistorikern Magnus Hultén i hans nya bok (länk ovan, samt igen här). Hultén beskriver hur polariserande debattörer effektivt har mutat in begreppet “kunskapsskolan” som sitt, och sedan gjort det i princip oantastligt. Det blir i grunden ett demokratiskt problem när inga problem kan lyftas utan att vederbörande beskrivs som kunskapsfientlig. Hultén beskriver effekterna av detta så här (på sid 223):
“Är det detta fokus som leder skolan framåt? Tveksamt. (…) Systemet har så att säga börjat leva sitt eget liv. Vi intresserar oss mer för att formulera och utvärdera kunskapsmål än för vad som faktiskt kan utveckla skolans kunskapsarbete”
Skolforskningsinstitutet vurmar för “evidens”
Men om ordet “evidens” inte kan användas för att stödja “min politiska sanning”, hur kan det då användas och varför används det alls? Skolforskningsinstitutet använder gärna ordet, och definierar evidens som “stöd eller belägg”. De poängterar att det inte betyder “bevis”. De kopplar också begreppet “evidens” till ett visst specifikt sätt att bedriva forskning – så kallade “randomiserade kontrollstudier”, förkortat RCT-studier, en stark tradition inom det medicinska området. I en RCT-studie väljs deltagarna slumpmässigt, det vill säga randomiserat, till den grupp som får den intervention/behandling som ska studeras, eller så väljs de till en kontrollgrupp som inte får behandling. Enligt Skolforskningsinstitutet är sådan forskning fullt möjlig att bedriva även inom utbildning.
Kritiska perspektiv på evidens i Sverige och utomlands
Men det är enkelt att hitta forskare som inte håller med om det. Så här skriver Lena M Olsson lite diplomatiskt i sin bok “Från tyst kunskap till beprövad erfarenhet” (sid 27):
“Det finns olika uppfattningar om det är önskvärt, och överhuvudtaget möjligt, att utveckla evidens inom utbildningsområdet”.
Även utanför Sverige finns det gott om forskare som är skeptiska till evidensrörelsen, exempelvis Gert Biesta som skriver om varför “what works” ändå inte fungerar. Biesta menar att RCT-studier inte är meningsfulla på utbildningsområdet eftersom det inte finns ett tydligt mål som det gör inom medicin – att bli frisk. I stället är målet med utbildning politiskt bestämt och därmed kraftigt varierande både inom och mellan organisationer och länder.
En annan kritiker är Thomas Reeves, som konstaterar att de villkor som måste vara uppfyllda för att en RCT-studie ska kunna genomföras i praktiken aldrig är uppfyllda inom utbildning. Det är svårt att få till en kontrollgrupp, man kan i princip inte ge behandling som är fullt ut slumpmässigt ordinerad, och mätobjekten är aldrig tillräckligt likadana i de två olika grupperna – behandlingsgrupp respektive kontrollgrupp.
Evidensrörelsen – stark och välmående
Trots dessa logiskt oantastliga invändningar är evidensrörelsen inom utbildning en egen och stark rörelse som hårt driver sin positivistiska tes om att det finns en “sanning” för skolan, och att vi nu bara ska försöka hitta den. Forskaren Magnus Levinsson summerar evidensrörelsen på följande sätt i sin avhandling från 2013 som fokuserade på just evidens (sid 101):
“Sammantaget förefaller alltså den kunskap som evidensrörelsen tillhandahåller vara minst lika beroende av perspektiv och minst lika osäker till sin natur som all annan vetenskaplig kunskap (…) Yrkesverksamma i skolan, huvudmän, rektorer, skolledare och lärare, [bör snarast] utveckla sin förmåga att kritiskt granska det vetenskapliga underlaget för de strategier och arbetssätt som rekommenderas”
Se ordet “evidens” som en varningsklocka
För att sammanfatta och avsluta detta blogginlägg så bör varje läsare av politikers olika opinionsbildande texter alltid ringa i en varningsklocka så fort ordet “evidens” används, i alla dess former. Är det en evidensknarkare som skriver? Eller har vederbörande lagt sig till med en god förmåga att kritiskt granska det vetenskapliga underlaget för det som rekommenderas? Detta är kanske en av de viktigaste frågorna vi bör ställa oss i dagens hårt polariserade skolpolitiska klimat. På sätt och vis är det bra att politiker så gärna använder ordet “evidens” – då kan vi lättare vara på vår vakt och identifiera polariseringens härförare. Ordet som sådant bör för alla vara en närmast automatisk varningsklocka. Därmed inte sagt att ordet inte kan eller får användas. Men ändå, nästa gång du hör/läser ordet “evidens”, var försiktig! Vill det sig riktigt illa så dras du själv med i knarkträskets suggestivt lockande mörka tonläge.
