I arbetet med att sätta ihop denna temasida blev det tydligt att det finns stora problem med att avkräva skolan att arbeta vetenskapligt. Problemen yttrar sig på många nivåer. Det stöd lagstiftaren och Skolverket ger enskilda lärare är mycket bristfälligt. Man har givit väldigt lite stöd både kring vad det innebär att arbeta vetenskapligt och i hur det ska gå till rent praktiskt. Skolor och enskilda lärare är också många gånger frågande kring de krav Skolinspektionen ställer på dem.
På skolnivå uppfattas lagstiftningen som problematisk. En rundringning till några av de skolor som granskats av Skolinspektionen visar att frågan väcker känslor. Det ses som svårt att bestämma ett gemensamt arbetssätt på en skola, om man samtidigt ska vara kritisk till detsamma. Om vissa lärare tycker att insamling av mobiler fungerar väl medan andra inte tycker det, hur ska man då bestämma sig för att göra? Hur ska man mer generellt hantera motstridig evidens? Och kan man ens ha en konceptskola när ingen kan säga om ett visst koncept fungerar? Hur ska det gå för Freinetskolor, Montessoriskolor, Rudolf Steinerskolor och andra konceptskolor när Skolinspektionen kommer på besök? Är de verkligen exempel på beprövad erfarenhet enligt Skolinspektionens diffusa definitioner? På en skola frågade man sig om Skolinspektionens egna arbete med att granska skolorna bygger på vetenskaplig grund.
En lärarutbildare jag pratade med i frågan konstaterade krasst att ingen av de texter Skolverket tagit fram på ämnet tar upp grundläggande frågor som epistemologi och ontologi. Om man ska definiera vad det innebär att arbeta vetenskapligt, så är det knappast vetenskapligt i sig att så göra utan att beskriva eller redovisa de grundläggande utgångspunkterna för vad kunskap och verklighet är, resonerade hen. Dessa svåra frågor har man nu lämpat över på skolans praktiker som i de flesta fall varken har tid avsatt för att gräva i frågor som epistemologi eller en forskarutbildning som sannolikt krävs för att kunna komma fram till vettiga ståndpunkter.
I ett temanummer i Pedagogiska Magasinet om vetenskaplig grund i skolan lyftes också många svåra problem av olika forskare. En dansk vetenskapsteoretiker sa t ex i en av artiklarna att “föreställningen om att vetenskapen ska utgöra grund för pedagogisk praktik förutsätter att det skulle råda konsensus inom det utbildningsvetenskapliga fältet. Och det gör det såvitt jag vet inte om någon fråga alls”. I en annan av artiklarna skriver en svensk forskare att “Skolverkets fromma förhoppningar framstår som lika naiva och orealistiska som de reformer som tycks ha drivit fram den svenska Pisa-skolan.”
Sammantaget kan man verkligen fråga sig hur det ska gå för svensk skola framöver i arbetet att uppfylla lagstiftningens krav på området.
