Förändrade yrkesroller för lärare, lärledare, skolledare, expert

0
26

Flera olika yrkesroller förändras när metoden värdeskapande vetenskapande tillämpas. Vissa yrkesroller förändras mer än andra, främst då lärledare och experter. Med expert menas här både högskoleforskare och andra auktoriteter. Andra yrkesroller förändras lite granna, såsom skolledarens. Den yrkesroll som kanske förändras minst, i alla fall på kort sikt, är lärarens. Och det är nog tur det. Stora förändringar för många människor är alltid svårt att hantera rent praktiskt. Kanske är det just den marginella förändringen för lärare som gör att värdeskapande vetenskapande fungerar så väl i praktiken. Låt oss nu titta på förändringar i de fyra viktigaste yrkesrollerna – lärare, skolledare, lärledare och expert.

För läraren är, i bästa fall, det enda som ändras den ordning i tiden som saker görs. Det lärande utvecklingsarbetet blir mer finkornigt blandat med vardagligt rutinarbete. I stället för att vara med på kanske två heldagars intensivt utvecklingsarbete varannan månad, och sedan återgå till de vanliga rutinerna, så smetas utvecklingsarbetet ut över tid. Små små utvecklande handlingar, följda av korta korta reflektioner, blir ett nytt inslag i vardagen. De två heldagarna kanske då i stället blir till en dag, så att den andra utvecklingsdagen kan spridas ut och blandas finkornigt med andra göromål.

En ytterligare förändring kan vara den högre känsla av meningsfullhet i yrkesrollen som följer av en mer balanserad vardag – work-learn balance alltså – se kapitlet om värdeskapande i skolan. När vardagsrutiner präglas av en smula mer lärande och personlig utveckling, utan att det blir tidsmässigt ohållbart, så kan det nog kännas rätt bra för många lärare. För de lärare som tidigare bara ytterst marginellt arbetade med lärande utveckling i sin vardag kan förändringen dock bli lite större, och kanske rentav lite jobbig initialt. Men det var väl då kanske hög tid för en sådan omställning i yrkesrollen.

För skolledaren innebär värdeskapande vetenskapande några avgörande förändringar. Dels blir det väldigt mycket enklare att arbeta med pedagogiskt ledarskap när det går att bli ”medresenär” eller ”promenadsällskap” till personalen i deras utvecklingsarbete, utan att det tar för mycket tid. Att enkelt och förtroligt kunna följa med personalen över tid på nära håll ger många positiva relationsbyggande effekter, se avsnittet om longitudinell data. Detta torde bland annat leda till en mer meningfull yrkesvardag även för skolledare, och till bättre beslutsunderlag i många av de olika frågor skolledare har att hantera. Det är förmodligen lättare att vara en bra chef över medarbetare man har en djup och kontinuerlig dialog med.

En annan förändring i skolledarens yrkesroll är att kunna axla rollen som skolans ytterst ansvariga forskningsledare på ett enkelt sätt. Alla svåra metodbeslut är ju tagna på förhand, och det vardagliga praktiska forskningsledningsarbetet görs ju av någon annan – lärledaren. Så det blir ”tyvärr” bara det roligaste kvar, nämligen att löpande följa med på resan, att ge lite feedback då och då, samt att sedan vara med och analysera hur det går. Se avsnittet om dataanalys.

Sedan torde skolledare som bygger sitt yrkesutövande på vetenskapligt insamlad data från den egna verksamheten kunna göra ett bättre jobb i största allmänhet. Särskilt i utvecklingsfrågor, men sannolikt också i mer rutinmässiga frågor. Vetenskaplighet bygger grunden för en lärande organisation på riktigt, och är också väl i linje med så kallat evidensbaserat ledarskap – att ödmjukt leda med hjälp av noga insamlad data om hur saker och ting faktiskt fungerat[1]. Bra och förtrolig information utgör då grunden för djup insikt, kloka beslut och i förlängningen hög kvalitet i verksamheten. Läs mer om detta i avsnittet om förtrolighet.

För lärledaren innebär värdeskapande vetenskapande en helt ny situation. Ett tidigare vagt, svårdefinierat och närmast omöjligt uppdrag har i och med värdeskapande vetenskapande blivit väldigt mycket enklare, mer överblickbart, mer intressant och mycket mer kraftfullt. Lärledare kan nu göra skillnad för skolan på en helt ny nivå. När en lärledare på ett koordinerat vis sätter 29 kraftfulla och teoretiskt förankrade delar i rörelse samtidigt (se avsnittet om de 29 delarna i värdeskapande vetenskapande som metod), så öppnar det upp för en möjlighet att åstadkomma något alldeles fantastiskt. Nämligen en skola som arbetar vetenskapligt, alla tillsammans, uthålligt, pragmatiskt och tidseffektivt, i syfte att uppnå förändrad klassrumspraktik som skapar mesta möjliga värde för eleverna. Och det är lärledaren som får det att hända i praktiken. Det är också lärledaren som samlar in och sammanställer erfarenheter och insikter under resans gång och när den har nått sitt slut. Detta har faktiskt inte varit ens i närheten av möjligt i rollen som lärledare förrän nu.

Vill man spetsa till det en smula kan man jämföra denna nya roll för lärledare med en traditionell syn på lärledare som diskussionsledare (eller sekreterare) vid kollegiala ”ankdamms”- och ”trivselklubbs”-diskussioner som sällan leder till varaktig förändring eller effekter på elever. Nu blir det ändring på det. Tänk vilket roligt och meningsfullt jobb det nu kommer vara att arbeta som lärledare!

Med tanke på de långsiktiga effekter vi kan skönja kring värdeskapande vetenskapande är det också lärledarens jobb att rent praktiskt förändra skolans roll i samhället, att höja utbildningsforskningens relevans, och ytterst att höja lärarkårens yrkesstatus. Ingen lätt uppgift, men fullt möjlig om man gräver där man står och tar ett steg i taget, år ut och år in. Med engagerade och uthålliga lärledare kommer samhället därmed på sikt få både bättre och effektivare skola. Det låter nästan för bra för att vara sant. Men behöver ändå nedtecknas här ”for the record”. Och för all del, låt oss stämma av detta om 30 år.

Det sägs ofta att lärare är samhällets viktigaste yrke. I ljuset av lärledarens förändrade roll är det kanske snarare lärledare som kommer vara samhällets viktigaste yrke framöver? De lärare som ikläder sig rollen som lärledare tar ju ansvar inte bara för sitt eget klassrum, utan även för en hel mängd andra klassrum på skolan. Och på sikt även för klassrum på helt andra skolor, i helt andra delar av Sverige. Lärledare är sannerligen ett riktigt framtidsyrke.

Därför är den viktigaste uppgift denna bok kan fylla att ge lärledare stöd i alla delar av det värdeskapande vetenskapandet. Hur lärledare kan behöva tänka kring vetenskapliga aspekter av sitt uppdrag framgår av avsnittet med de sex teoretiska tankesätten (logiker). Hur lärledare sedan kan lägga upp arbetsprocesser framgår av de åtta arbetsmodellerna (modeller). Vad lärledare rent praktiskt behöver se till att alla kollegor gör, framgår av de åtta praktiska teknikerna för datainsamling (taktiker). Slutligen, när det kommer till lärledarens analysarbete ihop med övriga forskningsledare (inklusive skolledare), så ger de sju teknikerna för dataanalys nödvändigt stöd för lärledare (fler taktiker).

För experten innebär värdeskapande vetenskapande helt nya möjligheter att kunna involvera lärare i arbetet med att bygga vidare på och bepröva sin expertis. Men kraven på experten ökar också. Det duger inte längre att säga och rekommendera sådant som kanske låter bra vid första anblick. När varje rekommendation kan och skall prövas systematiskt av många lärare, och när effekter dessutom dokumenteras skriftligt och vetenskapligt, så blir det (ibland smärtsamt) tydligt för varje expert hur bra man har lyckats. Det krävs en utecklingsorienterad expert för att tillsammans med skolledare och lärledare orka analysera all insamlad data och agera utifrån utfallet.

Det är någonstans här självsaneringen av skolan tar sin början. De experter som inte vågar utsätta sig för den skoningslösa och laserskarpa skärskådning värdeskapande vetenskapande utgör, kommer kanske inte bli så långlivade i den värdeskapande vetenskapande skolans värld. Och det är en förändring av expertens yrkesroll som kan komma att svida en del, både här och där. Exempelvis bland universitetsanställda teoretiker som då och då berättar svepande om sina tankar kring skolan, utan att alltid kunna förklara hur deras teoretiska tankar kan hjälpa lärare i skolan (och därmed elever) på något praktiskt vis. Man kan kanske se det som att experter nu behöver ta steget från de välformulerade gissningarnas tidevarv till de praktiska prövningarnas tidevarv.

Experter kommer också behöva ta tag i en ny uppgift som de tidigare enkelt har kunnat bortse från – att arbeta fram designprinciper bestående av handlingsorienterade värdeskapande uppdrag med tillhörande taggar. Varje expert som genuint vill skapa värde för skolans elever måste hädanefter engagera sig i arbetet med att utforma begripliga, handlingsorienterade och värdeskapande uppdrag som vilken lärare som helst kan tillämpa i sitt egna klassrum. Forskare kan därmed enklare kliva ner från det ”elfenbenstorn” som högskolan ibland sägs vara, och bidra mer handfast i det svåra arbetet med att överbrygga mellan teoretiskt forskande och komplex klassrumspraktik.

En fin belöningen för de experter som engagerar sig i värdeskapande vetenskapande är den omfattande empiriska data de då får tillgång till. I forskarvärlden är sådan data guld värt. Och här är det lärare och lärledare som gör lejonparten av det annars mycket tidskrävande arbetet med att samla in och analysera data. Förutom att det blir som att komma till dukat bord för experten, så blir all data också av högre kvalitet när lärare är direkt involverade i prövandet, se avsnittet om experiment. Sannerligen en betydande förändring av experters yrkesroll. För dem kan detta faktiskt bli en ny och spännande era som inleds. Vardagen fylls av både bättre, mer omfattande och intressantare data än vad som tidigare varit möjlig att få ta del av. Dessutom till väsentligt lägre tidsåtgång (och därmed kostnad) för experten.


[1] Se Pfeffer och Sutton (2006).

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here